thelandofopportunity

På senaste tiden har jag tänkt mycket på hur det kommer bli när jag kommer hem. Kommer allt vara helt förändrat eller kommer det vara precis som innan jag åkte? Jag har lärt mig och upplevt så mycket under det här året så jag vet att jag på ett sätt har förändrats. Men människor blir äldre och förändras hela tiden, det är naturligt. Det är skrämmnade men ändå något som jag längtar efter, att få komma hem. Jag har lärt mig att uppskatta Sverige något otroligt. Visst har vi våra svagheter men jämfört med hur många människor har det här är vi så lyckligt lottade.

Tänkte förut på hur mitt rum ser ut hemma i Sverige och först kunnde jag inte komma på vilken färg mina väggar var?! Alltså va. När man varit borta så pass länge glömmer man självklarheter.. Kom ioförsig ihåg färgerna senare men ändå. Knasigt.

Men det är inte rättvisst. Ibland undrar jag hur jag kunde tillåta mig själv att åka iväg för jag vet hur snabbt jag blir fäst vid människor och hur mycket jag kommer sakna alla här. Det gör så jäkla ont att veta att när jag säger hejdå är chansen väldigt stor att jag aldrig kommer träffa personerna igen, någonstin. Jag önskar jag kunde stanna ett år till och ta studenten med människorna här. För det är nu i slutet man verkligen har kommit in i livet här, jag börjar känna mig som en av dom och inte bara tjejen från Sverige. Nu är jag något mer någon som tillhör skolan och samhället. Detta är så jäkla bittersweet och jag vet att det blir värre för varje dag som går. Missförstå mig inte. Jag vill hem men jag vill inte åka. För varje dag som går vill jag mer och mer hem och stanna mer och mer. Det går inte att beskriva. Jag kan inte förstå att detta år snart är över. Det känns som jag varit här i ca en månad. Det gick helt enkelt för snabbt.

Men ser fram emot en rolig sommar med familjen och vännerna! Hösten blir tuff med mycket skola i en ny klass och nya ämnen men det är också något jag ser fram emot. Utbildningen här suger så jäkla hårt. Tänkte skriva ett inlägg om skolan snart btw.

Okej, pjuu. Skönt att få skriva av sig lite även fast detta inlägg var en ända soppa... alltså herregud vad dålig min svenska har blivit föresten. Kommer sakna att prata engelska varje dag.

Hur kommer jag klara mig utan min baby sister?! vi har delat varje jobbig och varje glad stund under detta år och jag älskar henne som om hon var min biologiska syster. Dock går hon mig på nerverna och är mer komplicerad än någon annan människa jag någonsin stött på haha. Men det gör henne unik och jag är så glad att veta att vi kommer ha varandra livet ut.