thelandofopportunity

Det har gått mer än 3 månader nu. Det känns helt overkligt att jag har varit borta så länge. Känns som jag lämnade Sverige för bara några veckor sedan samtidigt som det ibland känns som jag varit här flera år. Det är så sorgligt ibland när folk pratar om framtiden, collage eller undrar om jag kommer vara här nästa år också. Det är som om något hindrar mig för att öppna mig för människor här för att jag är rädd att lära känna någon för bra. Men måste sluta med det för varför inte bara göra det bästa av situation och ha så roligt som möjligt? Tro inte att jag inte saknar er, det gör jag. Men inte så mycket så jag börjar gråta längre. Jag har liksom vant mig och försöker istället bygga upp mitt liv här och tro mig det är svårt, jobbigt och riktigt frustrerande. Dock har jag lärt känna väldigt många härliga människor här men de har liksom kännt varandra hela livet medan de kännt mig i tre månader. Klart att det är skillnad. Plus att jag fortfarande ibland inte utalar ord rätt och säger ord fel... Engelskan går dock bättre och bätte. Svenska känns sjukt konstigt ibland haha. Gillar engelska mer och önskar verkligen att jag blir riktigt bra!